Texten tolkades i ett existentiellt perspektiv med syfte att granska ondskan, dess källa och dess orsak.

Kände du till Paravidinos teaterverk? har du sett hans film "Texas"?

Jag kände varken till pjäsen eller till dramatikern Paravidino innan vi läste på förslag från vår regissör. Har inte sett ngt av hans andra verk varken innan eller nu efter, för mig helt okänd.

Vad du tycker om Nuts?

När vi repeterade pjäsen upplevde jag den som oerhört aktuell och viktig i en tid vi lever i. Att den uppmanar till att man ska skaffa sig perspektiv kring hur konflikterna i världen är uppbyggda och varför det är så svårt att lösa problemen. Jag upplever också att den uppmanar till att inte blunda för de metoder som används, att påvisa hur långt det kan gå om man i en grupp skapar sig en överenskommelse om att tortyr är tillåtet. Att rädslan påverkar alla människor både offer och förövare och därför blir till en ond cirkel för upprätthållande av makt.
Vem är offer och vem är förövare på en institution som Guantanamo, de personer som urskillningslöst torterar andra - vad drivs dom av och är dom onda människor? den typen av frågor.
Som skådespelare hade vi intressanta diskussioner om de tillsynes onda personerna i pjäsen, det var viktigt för oss att de drevs av sina allmänmänskliga behov inte av sjukdom. Kan vem som helst hamna i en situation och uppleva att tortyr är en bra utväg?

Vilka var dina känslor för Party?

Min karaktär Party tolkade jag som en av de som vägrar ge efter för rädslan och in i det sista håller hårt om sitt människovärde, fria vilja och tanke genom att inte följa de nonsensregler som hon blir utsatt för. Hon blir en rebell och för mig en representant för att kampen mot orättvisan kan fortsätta trots att man är inlåst, torterad och förnedrad, något som i alla fall för mig kan kännas som en omöjlighet. Det är lätt att tro att man pga smärta och rädsla för tortyr kommer att erkänna vad som helst oavsett om man genomför det eller ej, men party behåller sin stolthet genom hela förloppet.
Att hon i vår version avbryter tortyren av en medfånge genom att säga "jag har mens, jag måste gå på toaletten" blir stort dramatik då hon samtidigt påvisar sina mänskliga rättigheter.
Det var också så jag såg hennes utveckling genom pjäsen, att hon växer med sin övertygelse om att man måste ha en vilja och idé om vad det är man vill göra med sitt liv. Inte bli ett offer för omständigheter utan driva det man tror på oavsett situation. Vissa skulle kanske kalla henne för en extremist i det avseendet men jag valde att se på henne som en idealist som vill upprätthålla människans fria vilja.

Genua (Paravidinos stad) och Göteborg upplevde mycket liknande händelser sommar 2001. Paravidino hänvisar öppet till dess våld i den andra delen av pjäsen (=något som händer/har hänt), medan Taslimi tolkade tortyrerna som en sort mardröm (=något som skulle kunna hända). Du är från Göteborg: vad har du för tankar kring det?